Detaljerad information för diarienr 2006-1621
		Besl. instans: HS Ämnesområde: Etik Beslutsdat: 2006-10-24 Namn: Heberlein, Ann Titel: Teol doktor Kön: Kvinna Univ./Institution: Lunds universitet - Centrum för teologi och religionsvetenskap Projekttitel: Hämnd eller upprättelse? En etisk analys av straffets funktion och berättigande ur ett brottsofferperspektiv Project title: Vengeance or restoration? An ethical analysis concerning punishment, its function and justification from the perspective of a crime victim Värdhögskola: Stockholms universitet SCB-klassificering: Tros- och livsåskådningsvetenskap, Kriminologi, Praktisk filosofi Beviljat(SEK): Bidragsform/Finansieringskälla   2007 2008   Bidrag till anställning som postdok i Sverige/ Vetenskapsrådet, övrig forskning   637000 637000 Beskrivning: Hämnd eller upprättelse? Straffets funktion för ett brottsoffer. William Clifford beskrev 1980 brottsoffer som ”rättsystemets bortglömda grupp”. Framväxten av brottsofferorganisationer är en tydlig och viktig signal om att rättsystemet missat något i sin traditionella praktik, nämligen att tillfredställande tillgodose de behov ett offer för brott har. Traditionella teorier om straff och rättvisa tenderar att fokusera på gärningsmannens och samhällets behov snarare än på offrets behov. Mycket har skrivits om straffets nytta för den felande liksom om straffets samhälleliga nytta som förebyggande åtgärd. Brottsoffrets perspektiv på straffets funktion har dock negligerats i stor utsträckning, vilket fått till följd att straffets moraliska och existentiella dimensioner ägnats mindre uppmärksamhet än straffets nytta. Straff betraktas oftast antingen som rehabiliterande, avskräckande eller som hämnd. Det finns dock ytterligare ett sätt att betrakta straffets funktion, nämligen som upprättelse för offret. Jag menar att detta synsätt förtjänar att uppmärksammas och vidareutvecklas i en teori om straffets berättigande och funktion med offrets behov av upprättelse i centrum. Med utgångspunkten att upplevelsen av att bli kränkt leder till moralisk skada, d v s en upplevelse av ett förminskat människovärde, en skadad självrespekt samt känslor av både bitterhet, hämndgirighet, skuld och skam avser jag att undersöka på vilket sätt förövarens bestraffning kan leda till att offret upplever sig upprättad. I kölvattnet av brottsofferrörelsen har nya teorier och praktiker i vilka brottsoffret ges en central roll växt fram: Teorier om rätt och rättvisa utifrån detta perspektiv benämns omväxlande som restorativ, reparativ och transformativ rättvisa. De olika benämningarna tydliggör grundtanken i denna rättvisediskurs, nämligen att rättsprocessen bör syfta till att laga, hela och förvandla det som är trasigt. Jag väljer här att använda mig av begreppet reparativ rättvisa, eftersom det är den mest frekventa benämningen på denna idé i Sverige. En annan grundtanke är att ge offret tillträde till sin egen konflikt – brottet konstrueras som en konflikt mellan offer och förövare, snarare än mellan förövaren och samhället. Intimt förknippad med reparativ rättvisa är medling mellan offer och förövare, något som också praktiseras i Sverige. Medling vid brott syftar till dialog och ökad förståelse mellan offer och gärningsman: ”Att söka försoning och avslut är viktigare än att straffa honom/henne” (www.bra.se). Under senare år har den reparativa rättvisans fokus på möte, dialog, helande och omvändelse kritiserats från flera håll. Martha Minow anmärker att “helandets språk” i själva verket kan vara kränkande för dem som befinner sig i situationer av omänsklig grymhet. Annalise Acorn varnar för att den reparativa rättviseideologin kan leda till att vi blunder för orättvisor och grymhet utifrån “sentimentala skäl”, d v s en orimlig önskan efter harmoni och lyckliga slut. Vid ett ytligt betraktande av brottsofferrörelser och organisationer kan det tyckas att brottsoffret faktiskt fått en starkare position i rättsprocessen – de tillhör inte längre den ”bortglömda gruppen”. Jag menar att detta tycks ske på bekostnad av de hämndgiriga och bittra känslor som uppkommer i relation till en kränkning. Dessa känslor är ”förbjudna” i den reparativa ideologin eftersom syftet är att skapa förståelse och harmoni. Detta är problematiskt eftersom känslor av hämndgirighet och bitterhet också indikerar självrespekt. Dessutom ifrågasätter jag den reparativa rättvisans idé om att återbörda konflikten till offret. Samhället tar s a s ställning för offret och kräver att den felande skall sona sitt brott genom att avtjäna det utmätta straffet samt gottgöra offret genom att betala ett tilldömt skadestånd. Alltså menar jag att det är av stor betydelse att brottet inte betraktas enbart som en konflikt mellan två individer, utan också ses som en konflikt mellan en individ och samhället. Resultaten av studien skall publiceras i bokform, dessutom avser jag att författa en eller flera vetenskapliga artiklar i anslutning till projektet. Vidare verkar jag som skribent, debattör och föreläsare i olika sammanhang och ser goda möjligheter att föra ut forskningsresultat genom dessa kanaler. Intressanta målgrupper är brottsofferorganisationer, kriminalvård, polisväsen och jurister.