Detaljerad information för diarienr 2005-1687
		Besl. instans: HS Ämnesområde: Teatervetenskap Beslutsdat: 2005-11-10 Namn: Rosenberg, Tiina Titel: Docent Kön: Kvinna Univ./Institution: Lunds universitet - Centrum för genusvetenskap Projekttitel: Vill ni se en skamstjärna, se på Zarah! Zarah Leander och queer divakult Project title: If You Want to See a Star of Shame, Look at Zarah! Zarah Leander and The Queer Diva Cult Värdhögskola: Lunds universitet SCB-klassificering: Teatervetenskap Beviljat(SEK): Bidragsform/Finansieringskälla   2006 2007 2008   Projektbidrag/ Vetenskapsrådet, humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning   365000 375000 386000 Beskrivning: Detta forskningsprojekt undersöker den divakult som utvecklade sig kring Zarah Leander då hon åter började uppträda med sin schlagerrepertoar. Leander hade blivit ryktbar i en rad tyska underhållningsfilmer på 1930-talet, men när hon vid 51 års ålder återvände till scenen vann hon, överraskande nog, en stor svensk och internationell publik. En anmärkningsvärd aspekt av Leanders återkomst till scenen var att hon nu blev en ikon för en queer publik. Den för mig forskningsmässigt intressanta intersektionen i fallet Leander utgörs av den sociala skam där genus, sexualitet och nation strålar samman och befruktar varandra. De icke-heterosexuellas (bisexuella, homosexuella) och de icke-könsnormativas (transpersoner) normkränkning är en specifik form av social skam som är förknippad med sexualitet och kön. I fallet Leander rörde det sig om hennes koppling till nazismen. Hon blev en bärare av en politisk skam som på sätt och vis lyfte ansvaret för nazisympatier och nazivänliga handlingar från den övriga nationen samtidigt som hon under efterkrigstiden förvandlade sin kantstötthet till en karismatisk scenpersona och blev en queerikon. Divan har en speciell status i queerestetiken. Den extraordinära, tragiska, roliga, elaka, glamourösa, fulsnygga, utmanande, utsatta, sentimentala och vassa kvinnan är ofta mer eller mindre heterosexuell, men aldrig helt heteronormativ. Divor som Bette Midler, Joan Crawford, Bette Davis, Marlene Dietrich, Edith Piaf, Greta Garbo, Zarah Leander, Maria Callas, Birgit Nilsson, Barbra Streisand och Madonna är alla kvinnor som på olika sätt utmanat, i förekommande fall utmanar, den heteronormativt definierade femininiteten. Ett av huvudkraven på en diva som kan uppnå status som en queerikon är, förutom storslagenheten, en specifik kantstötthet. Bara den som offrat tillräckligt mycket, misslyckats och kommit igen kan räkna med att bli en gayikon. Det är ingen position som någon själv kan välja utan en ikon är något publiken väljer. Divakult handlar inte enbart om traumatisk skamgemenskap utan den fungerar också som en queer motståndsstrategi. Detta är intresserant därför att den dels säger något om den sociala och kollektiva organisationen av känslor, dels handlar den om identifikationens mysterier. Det är inte så att kvinnor automatiskt identifierar sig med andra kvinnor och att män alltid identifierar sig med män. Både Leander och hennes queera publik delade en specifik form av social skam som i båda fallen var kopplad till en tydlig normkränkning. I fallet Leander rörde det sig om hennes koppling till nazismen, medan de icke-heterosexuellas och icke-könsnormativas skam var förknippad med kön och sexualitet. Projektet undersöker hur Leanders sociala skam under efterkrigstiden knöts till en nationell diskurs om den svenska neutraliteten och hur det samtidigt växte fram en queer kult kring henne. Detta är en forskningsvinkel som hittills inte förekommit i Leander-forskningen och framför allt inte i Sverige där forskningsansatser kring Zarah Leander och den queera kulten kring henne helt och hållet saknas. Förutom ökad queerkunskap skulle detta projekt också bidra till diskussionen om Sveriges förmodade neutralitet i fråga om nazismen. Projektet är en queerestetisk undersökning inom teater- och genusvetenskap. Det konkreta materialet kretsar kring Zarah Leander och kultbildningen kring henne. Då det rör sig om en mängd historiska dokument om vad som skrivits om henne i tidningar, vad som finns i Statens ljud- och bildarkiv, hur hon figurerar i brev, memoarer och 1950- och 1960-talens offentlighet är i huvudsak arkiv- och biblioteksgöra. Forsningsarbetet kommer i huvudsak att rikta sig på det svenska arkivmaterialet på Kungliga biblioteket, Musikmuseet, Sveriges Teatermuseum, Filminstitutets bibliotek och arkiv och Statens arkiv för ljud och bild. Jag planerar också en forskningsvistelse i Berlin. På det nya filmmuseet vid Potsdamer Plats finns en stor Leander-donation. Forskningsanslaget från Vetenskapsrådet kommer först och främst att användas till dessa arkivstudier. Leander-projektet kommer att resultera i artiklar, en eller flera böcker, föreläsningar och gästföredrag på samma sätt som mina tidigare forskningsprojekt.